à la Crêpe

Restaurang: à la Crêpe, Katarina Bangata 42

Varför: Jag (Anna) bor hos Pelle på Söder under påskledigheten. Vädret har varit helt underbart och en kväll strosade vi runt och letade efter ett lämpligt ställe där vi kunde äta middag. På min favvogata hittade vi denna lilla restaurang med uteservering så vi satte oss ner och njöt av kvällssolen.

Anna: Jag älskar Söder eftersom det är den enda stadsdelen i Stockholm som man får lite världsmetropol-känsla av. Och i synnerhet älskar jag området runt Söderkåkarna-Vitabergsparken-Sofia kyrka-Nytorget. Om det inte hade varit för mitt behov av lugn, gröna marker och funkishus så hade jag hellre bott i detta område på Söder än på Gärdet.

Restaurangen à la Crêpe serverar söta crêpes och salta galetter. Jag beställde en galette med kyckling, sweet chili, stekt ananas, ost & gräddfil av den trevliga servitrisen. Först gruffade jag lite över att allt verkade så fett och såsigt, därefter valde jag att beställa gräddfilen vid sidan om. När rätten serverades insåg jag att jag borde ha begärt mindre ost också, ty galetten var som en gigantisk pizza med mycket ost på. Gott var det ju förvisso och salladen bredvid gjorde måhända rätten lite nyttigare. Portionen var så stor att jag inte orkade med allt.

Under bråkdelen av en sekund övervägde vi om vi borde beställa en crêpe till dessert bara för att passa på när vi ändå var där, men eftersom även desserten var gigantisk insåg vi att vi inte skulle orka. Därför blev det ett glas absint att dela på istället. Medan servitrisen tillredde absinten berättade hon  att den var en populär dryck bland konstnärer, författare och poeter förr i världen och då gärna blandad med opium. På à la Crêpe tillreddes den dock bara genom att bränna en sockerbit på en speciell sket över glaset och sedan hälla över vatten. Absinten var faktiskt ganska god, smakade inte så mycket sprit.

 

Pelle: Den enda restaurang i Stockholm jag kände till som specialiserat sig på crêpes ligger i närheten av Mosebacke, men den är så liten så det känns som att man skulle behöva tur i paritet med 13 rätt på stryktipset för att lyckas få ett bord. Därför blev jag glatt överraskad när vi under vår promenad hittade en annan crêpes-restaurang inte långt ifrån där jag bor. Á la Crêpe är verkligen ingen stor restaurang, men på sommaren då det finns en liten uteservering tror jag chanserna att få ett bord är hyfsade (kanske inte lördagskvällar dock). 

Hungriga som vi var kastade vi oss över menyn, som jag uppskattar innehöll ca 10-15 galetter och minst lika många (söta) crêpes. Jag beställde en galett med strimlat kött tillsammans med smörstekta champinjoner i crème fraiche smaksatt med cognac, vitlök och persilja. Det var mycket gott; galetten smakade och såg faktiskt väldigt mycket ut som en lyxig halvinbakad kebabpizza! Efter biff-galetten ville min hjärna hemskt gärna testa någon av dessert-crêpesen, men jag var proppmätt efter att dels ha tryckt i mig min egen stora galett, och dels hjälp Anna lite med hennes.

För att sammanfatta tyckte jag mycket om á la Crêpe. Läget vid Greta Garbos-torg tillhör verkligen mina favoritkvarter på Söder, och vår servitris var supertrevlig, men viktigast av allt såklart – maten var jättegod. Jag ser verkligen fram emot nästa besök då jag definitvt ska testa något från dessertdelen av menyn. 
 

(Bilden av glaset med Absint är från nätet.)

Abyssinia

Restaurang: Abyssinia, Ringvägen 105 (bilden är från hemsidan)

Varför: Vi var på väg hem till Pelle efter en tunnelbanefärd som tagit en hel evighet. Det var tydligen ett ungdomsbråk vid Östermalmstorg som gjorde att tunnelbanetågen inte fick stanna alternativt passera där innan polisen hade rett ut allting. Därför fick vi sitta och vänta hur länge som helst samtidigt som vi var vrålhungriga. Vi slank in på en etiopisk restaurang som Pelle har besökt tidigare.

Anna: Pelle har länge tjatat om att vi måste gå till denna restuarang. Läget är verkligen anspråkslöst; en källarlokal på baksidan av ett lägenhetshus. Ändå är restaurangen jättemysig med sina varma, röda färger och den glada, afrikanska bakgrundsmusiken. Alla gäster som är där för tillfället verkar ha afrikanskt ursprung och detta torde definitivt tyda på hög kvalitet på en etiopisk restaurang. Tjejen som serverar oss är så glad och vänlig. Restaurangen har dessutom fått många priser. Allt är upplagt för en helt fantastisk restaurangupplevelse.

Jag beställer Yedoro Wot; kycklingklubba och hårdkokt ägg i Berbere-sås serverat med Ayib (färskost) och Injera (etiopiskt bröd).  Rätten serveras i en cool, färgglad korg och ser intressant och inbjudande ut. Lite fundersam blir jag dock över Berbere-såsen eftersom den är en tjock, röd smet med oidentifierbart innehåll (jag är inte helt förtjust i att inte veta vad det är jag äter).  Med spänd förväntan hugger jag in… och konstaterar att jag tycker att det smakar vidrigt. Det är definitivt inte maten det är fel på, den är av mycket god kvalitet och gjord med omsorg, det är mig det är fel på. Jag tycker helt enkelt inte om smaken. Såväl brödet, färskosten som såsen har sur smak och det finns ingenting som bryter av surheten. Eftersom jag är en artig person och då servitrisen är så rar vill jag ju visa min uppskattning genom att inte lämna allt, så jag försöker att trycka i mig så mycket som möjligt trots kräkreflexen. Pelle hjälper också till. Men genast då vi kom hem var jag tvungen att äta mig mätt på ostmacka och mjölk istället. Förlåt, jag vill så gärna tycka om detta ställe…

 

 

Pelle: Jag hade nyligen varit på Abyssinia (som för övrigt är ett äldre namn för Etiopien) och bjudit min mamma på en födelsedagsmiddag. Jag tyckte direkt om allt; den anspråkslösa men genuina inredningen, den annorlunda och goda maten, och inte minst den trevliga personalen. Jag var helt övertygad om att Anna skulle falla pladask precis som jag, och har därför tjatat om att vi måste gå dit i över en månad.

Jag beställde Siga Sambussa (friterad smördegspirog fylld med kryddad köttfärs) till förrätt och Tibbs Wot (gryta av nötfärs tillsammans med stark Berbere-sås och injera-bröd). Till skillnad från Anna älskar jag den syrliga smaken av injera-brödet som man äter ungefär som en tortilla. Konsistensen liknar pannkaka, och man lindar liksom in lite mat i en bit injera-bröd och äter med händerna. Exotiskt och supergott!

Jag tycker det är jättesynd att Anna inte tycker om det etiopiska köket, för det innebär troligen att mina besök på Abyssinia kommer bli få. Men jag kan inte nog rekommendera Abyssinia för egen del. Inte nog med att maten är god, servicen vänlig och restaurangen mysig;  det är billigt också! Förrätt + huvudrätt + dessert kostar ca 200 kr/person. I mina ögon är Abyssinia verkligen en pärla…

Arirang

Restaurang: Arirang, Luntmakargatan 65 (bilden är tagen från nätet)

Varför: Ännu ett tillskott i kategorin Annas lunchställen.

Anna: Det här är ett annat av mina absoluta favoritlunchställen. Det är en koreansk restaurang som servererar fantastiskt goda rätter. Maten är sååå god att jag blir helt lyrisk. Jag skulle gärna vilja gå hit och prova middagsmenyn på kvällen också. 

Oftast äter jag Kong Bibimbap eftersom den är vegetarisk. Kong Bibimbap består av en skål med risbädd samt marinerade soyabönor, gurka, spenat och diverse andra grönsaker. Överst ett stekt ägg och så en stark sås till. Alla ingredienser är liksom separat placerade i skålen (precis så som jag vill ha maten) och så kan man själv blanda. Nyttigt är det också!

Smakar det så kostar det. Enligt hemsidan kostar rätten 110 kr, men jag tror att jag brukar betala 115 kr, antagligen på grund av att jag alltid betalar med kort. De gillar inte att man betalar med kort på Arirang. Det finns en lapp på väggen att de inte tar kort på belopp under 200 kr, men eftersom jag aldrig har kontanter på mig så har de varit illa tvugna. Men då får jag antagligen en straffavgift på 5 kr (om de inte har glömt att uppdatera prislistan på hemsidan).

En annan nackdel är att eftersom detta ställe är så bra så är det alltid knökfullt. Om man är ett sällskap på 4 personer måste man vara där innan halv tolv annars får man stå och köa. Men det är det värt.

Ikki

Restaurang: Ikki, Karlaplan 13, Fältöversten (bilden från internet)

Varför: Jag (Anna) hade sushi-abstinens. Egentligen fick jag ett akut begär redan för ett par dagar sedan och anlitade mitt lokala hak Sakana, men var tvungen att slänga take away-förpackningen direkt i soporna efter att jag noterat att kocken inte tvättade händerna ordentligt efter sin rökpaus. När jag gick in i lokalen satt kocken nämligen utanför och rökte, jag trodde att det var den sura ägarinnan som istället skulle göra i ordning mina bitar (hon brukar göra det ibland) och därför beställde och betalade jag sushin. Några minuter senare kom kocken in, sköljde av händerna lite snabbt utan att tvåla in dem och gjorde min portion. Bläää. Och typiskt att det hände just nu när den sura ägarinnan äntligen hade börjat acceptera mig och småprata med mig efter att jag varit stamkund i flera år.

Anna: Allting gick väldigt snabbt när jag beställde min sushi vid Ikki, så snabbt att jag blev helt förvirrad. Jag tror att det var tre personer inblandade i beställningen. Först sade jag vad jag ville ha till en person, som samtidigt som han fixade med mitt betalkort ilsket förklarade till en andra person detaljerna i min beställning och så plötsligt sköt en tredje person en bricka under näsan på mig samtidigt som den första slängde fram kortslipen för underskrift och tog emot andra beställningar. Ändå fick jag rätt kombination av sushi-bitar.

Ikki är dyrare än Sakana, antagligen för att det är beläget i Fältöversten. Och sushin är nog faktiskt godare här. Tyvärr är det lite längre väg för mig att hämta sushi i Fältöversten, men jag brukar ju gå igenom där på väg hem från jobbet så det går nog att ordna. Idag satt vi vid baren och åt, men jag föredrar att ta med maten hem eftersom det är lite stökigt att sitta mitt i Fältöverstens gångar och käka.

 

Pelle: Egentligen var jag sugen på något varmt i allmänhet, och yakiniku i synnerhet. Men eftersom det bara serveras sushi på Ikki så tog jag en åttabitars. Jag måste ha ätit sushi på minst tio olika restauranger i Stockholm vid det här laget, och jag tycker Ikkis sushi håller god klass; klart över medel. Tyvärr håller även priserna över medel-nivå.  

Jag blev liksom Anna imponerad av logistikförmågan bakom disken när vi beställde. Personalen verkar van vid högt tempo där en tar emot ordrarna, ett par stycken plitar ihop sushibitar för glatta livet, och en springer ut med maten till gästerna. Restaurang-miljön är kanske inte den mest avslappnande mitt i Fältöversten, men på något sätt kände jag mig ändå avskärmad och avslappnad i hörnet där vi satt. Dessutom kan det ju alltid vara kul att titta på stressade shoppare.

Som boende nära Ringens köpcentrum, som också har en japansk restaurang, reflekterade jag efter vårt besök på att japansk mat verkligen på allvar börjat konkurrera med hamburgerkedjorna som snabbmatsalternativ. För tio år sedan fanns antagligen inga andra mat-alternativ i köpcentrum än McD, Burger King och diverse pizzerior, men nu verkar inget köpcentrum komplett utan en sushi-restaurang. Det gillar jag!

Petite Abeille

Restaurang: Petite Abeille, 466 Hudson Street, New York (Tribeca)

Varför: Under min arbetsresa till New York blev det förstås många middagar på restauranger. Eftersom kontoret ligger i finanskvarteren, där det inte finns så jättemånga trevliga restauranger, promenerade jag och två av mina amerikanska kollegor mot Tribeca för att hitta något mysigt ställe och vi fastnade för Petite Abeille med belgiskt tema.

Anna: Torsdag innebar ”Lobster night” på Petite Abeille och en av mina kollegor (som egentligen är fransman) beställde hummer. Jag har aldrig någonsin ätit hel hummer och jag har inte några planer på att göra det heller. Jag tycker att det verkar vara mycket jobb och kladd för några fjuttiga munsbitar som troligtvis inte smakar speciellt gott heller. Jag inbillar mig att det är ungefär som kräftor, vilka sannerligen är överskattade. Förstå-sig-på:arna påstår att inhemska kräftor är sååå mycket godare än utländska i färdigt spad, men jag känner ingen skillnad. Och jag fattar inte heller hur förstå-sig-på:arna känner någon skillnad eftersom de oftast är så på lyset i samband med kräftfesterna att de inte ens skulle känna någon skillnad om de satt och sög på en röd disktrasa doppad i saltlag. I vilket fall som helst så beställde jag lax med stora cous cous. Det var gott. Till dessert beställde jag jordgubbar med belgisk chockladfondue. Det var ännu godare.

Restaurangen var trevlig. Det var blå- och vitrutiga dukar och ljus på alla borden. Lokalen var pyntad med saker som relaterade till Belgien, t ex en massa bilder av Tintin och Kapten Haddock. Förstås hade de ett stort utbud av belgiska ölsorter. Och vid bardisken kunde man sitta och titta på fotboll. Jag går gärna tillbaka hit nästa gång jag besöker NY.

Runt Hörnet

Restaurang: Runt Hörnet, Sveavägen 29 (bilden från hemsidan)

Varför: Vi ville äta något snabbt innan vi skulle titta på Henrik Dorsins föreställning Godkänd kvalitetsunderhållning vid Scalateatern och droppade in på det första stället vi hittade med lämplig meny. Föreställningen var riktigt rolig, se YouTube-klipp nedan för ett smakprov. Publiken krävde dessutom att få höra Tingeling som extranummer.

Anna: Eftersom jag inte gillar flottiga, gräddiga och oljiga pastarätter så frågade jag i disken om de hade något mindre fett alternativ. Tjejen i kassan rekommenderade då ”Ravioli fyllda med Karl Johan svamp
på en bädd av pestopasta”, eftersom raviolin endast innehåller svamp och inte ost. Det var alltså bara peston som bidrog med flott. Trots den minimala flottigheten tyckte jag ändå att det var lite för mycket, men för tillfället dög det. 

Jag är ambivalent då det gäller läget på restaurangen. Å ena sidan är det stressigt att sitta och titta ut på Sveavägen precis bredvid ingången till Hötorgets tunnelbanestation, å andra sidan är det lätt att fastna med blicken på alla människor som gick förbi. Det är ganska underhållande att sitta och titta på andra människor.

 

Pelle: Efter att ha nobbat cirka tio restauranger av olika anledningar var Runt Hörnet den första som dög för Anna. Med tanke på läget gissar jag att deras huvudsakliga kundgrupp är stressade lunchgäster som jobbar i kontoren runt Hötorget, och som vill ha något enklare mat att ta med tillbaks till kontoret för en snabb lunch. Inredningen går i grönt och är ganska trevlig. Kommer att tänka på att sjukhus ofta har mycket gröna färger eftersom den färgen tydligen har en lugnande inverkan, och det kan behövas på en restaurang där utsikten består av vad som kan vara Sveriges mest trafikerade korsning.

Menyn består att ett antal pastarätter samt några pajer och baguetter. Jag beställde en husets special-pasta som bestod av tortellini fyllda med bland annat italiensk salami, skinka och ricottaost. Den var jättegod, och jag kan verkligen rekommendera Runt Hörnet om man är sugen på lite snabb, inte alltför dyr, mat.   

 

Continental Airlines

Restaurang: Continental Airlines, New York – Stockholm

Varför:  Jag var tvungen att jobba i New York en vecka. Jag gillar inte att flyga…ja, jag gillar inte att resa över huvudtaget så därför skriver jag ”var tvungen” (ifall ni undrar). Lite mer uthärdligt blir det dock att jobba utomlands då vi alltid flyger Business Class och bor på fina hotell. När jag reser privat är det förstås ekonomiklass och standardhotell som gäller. Utsikten på fotot är Norges bergskedja.

Anna: När man åker Business Class får man förutom att sitta i en vilig (=rejäl på åländska) fåtölj dessutom äta sin 5 rätters middag på porslinstallrikar med vanliga bestick. Rätterna på menyn hade skapats av en kändiskock. Inledningsvis fick man en drink med nötter att knapra på, sedan en bricka med diverse förrätter, därefter en avancerad sallad med nybakat bröd. Till huvudrätt kunde man välja mellan fyra olika alternativ. Därefter en frukt- och ostbricka och så avslutningsvis dessertbricka med delikatesskaffe. Sedan fick man sova till en timme innan landning då det serverades förfriskningar, frukter, delikatesser med mera. Alla rätterna på menyn hade detaljerade namn precis som på restauranger t ex ”A demitasse of lobster bisque accompanied by raspberry, walnuts and brie cheese wrapped in pastry and Thai chicken satay, served with ancho chile sauce”.

Mitt betyg påverkas förstås av att jag inte känner mig helt bekväm när jag befinner mig 10 km upp i luften i en Boeing 757. Dessutom pratar vi ändå flygplansmat trots den avancerade menyn och de otaliga rätterna! Även om jag inte är helt nöjd så är det ändå mycket, mycket bättre än vanlig ekonomiklass!

Bar Chapman

Café: Bar Chapman, Flaggmansvägen 8 

Varför: Det såg ut som årets första riktiga vårdag när man tittade ut genom fönstret och därför siktade vi in oss på en lång söndagspromenad till Skeppsholmen och de andra holmarna i Stockholm. Dessvärre var det inte alls särskilt varmt ute och absolut inte när man gick längs en strand. Hungriga var vi redan innan promenaden inleddes så vi gick in på det första cafét vi hittade på ön.

Anna:  Det måste vara Stockholms fulaste hus, men utsikten över sjön kompenserade, den är inte så pjåkig! Lokalen är definitivt inte mysig, men å andra sidan kan jag inte hitta något i café-upplevelsen som var negativt. Jag köpte en rejäl baguette med kycklingröra och en stor kopp te för 64 kr. Det var inget fel alls på kvaliteten och jag blev proppmätt. Det var dessutom kul att tjuvlyssna på de andra gästernas samtal. Det var en salig blandning av olika typer; allt från eleganta damer till unga killar med kamouflage-färgade jackor till personer med rastahår. Flera olika språk pratades eftersom detta är ett turisthak. Men trots detta så är Bar Chapman ett ställe som jag bara råkade hamna på av en slump, jag kommer inte att målmedvetet besöka detta ställe igen.

PS. Ibland förstår jag mig inte på Pelles recensioner. Nedan får han det ju att låta som om det var just  baguetter (eller batonger som det heter på finlandssvenska) som vi behövde. Det var nog snarare så att vi gick in på cafét och konstaterade att det inte fanns så mycket annat att välja mellan! 

 

Pelle: Efter att av olika anledningar inte gått någon promenad på länge bestämde vi oss nu för att ta en promenad runt Skepps- och Kastellholmen. Vi var dock båda hungriga och kände att vi snabbt behövde varsin baguette för att orka med hela promenaden. Valet föll på Bar Chapman; helt enkelt av för att det var det första caféet på Skeppsholmen vi råkade gå förbi. Utom oss av hunger granskade vi snabbt menyn och beställde varsin baguette.

Bar Chapman har ett mycket tacksamt läge på Skeppsholmens promenadstråk, där hungriga flanörer verkar slinka in i en jämn ström. Kanske kan detta delvis förklara varför ambitionsnivån på inredning och meny inte är den högsta; bortskämd som man är av många av Stockholms caféer. Just menyn och inredningen på Bar Chapman kändes nämligen i jämförelse med ”Stockholms-genomsnittet” något trist. Det var dock verkligen inget fel på min baguette med chèvreost och dijonsenap, och utsikten över Saltsjön är ju ögongodis så det förslår.

Sushihuset

Restaurang: Sushihuset, Brahegatan 3 (bilden är från nätet)

Varför: Det var fredagkväll och ett tag sedan vi åt ute tillsammans, så vi gick till ett av Annas absoluta favoritställen.

Anna: Jag tycker att restaurangen är jättemysig. Den består av flera rum. Det första rummet har modern inredning och sushibar. Som ni vet är jag ju egentligen inte så där jätteförtjust i modern inredning, men på något sätt blir den lugn och avslappnande här. Det är dessutom rofyllt att sitta och titta på sushikockarna. Det finns också ett rum som är som en grotta och som man måste gå genom en skum gång för att komma till.

Jag äter alltid samma rätt när jag besöker Sushihuset, nämligen vegetariska gyoza. Och så dricker jag grönt te till det. Anledningen till att jag alltid väljer samma sak är att jag är helt besatt av såsen man får till gyozan. Det är någonslags soyasås med citrussmak. Pelle brukar ibland ta vanliga köttgyoza, men då får man inte samma goda sås. Personalen är alltid mycket vänlig. Och jag tycker att priserna är låga med tanke på den upplevelsen man får.

 

Pelle: Sushihuset är även för mig en favoritrestaurang som ligger nära från både mitt och Annas jobb, vilket gjort att vi ofta trillat in efter jobbet en fredag kväll. Ingången är nära så gömd på en bakgata i närheten av Humlegården, så om man inte känner till stället sen innan är chansen att man råkar gå förbi av en slump minimal. Jag har för mig att vi läste en recension i någon av morgontidningarna och sen såg till att leta reda på det. Hursomhelst är vi numera frekventa besökare, och det är som Anna skriver nästan alltid gyozan vi beställer. Jag har även testat sushi och tempura, vilka också var jättegoda; men just deras gyoza är verkligen fantastisk god!

Servicen är bra och miljön häftig, men även om de gör mycket god japansk mat så är kanske inte stämningen alltid 100% japansk. Under vårt senaste besök spelades nämligen ett blandband av italienska schlagers hela kvällen!

Claes på hörnet

Restaurang: Claes på hörnet , Surbrunnsgatan 20 (bilden är från nätet)

Varför: Som bilden antyder har detta värdshus gamla anor, nämligen bestämt från år 1731. Även om den nuvarande byggnaden också är gammal är den inte riktigt sååå gammal som på bilden. Vi brukar i alla fall bjuda på lunch här vid speciella tillfällen, t ex långväga gäster. Denna gång ska jag dock ”bara” träffa en gammal kollega som råkar bo i krokarna, därför valde vi Claes på hörnet.

Anna: På hemsidan kan man läsa att storheter som Gustav III och Carl-Michael Bellman har förlustat sig här förr i världen. Sådant brukar tilltala mig. Restaurangen och hotellet är alldeles oemotståndliga både på utsidan och på insidan. Menyn har jag heller inga problem med, men något vanligt lunchställe är det väl inte riktigt. Det finns dock två billigare lunchrätter varje dag, de kostar 98 kr och då ingår sallad, bröd och kaffe. Tyvärr blir inte ens jag (som är en liten flicka) mätt av portionerna. Salladen är fjuttig och eftersom brödfördelningen går till på så sätt att de bjuder några små bitar från en korg så vågar man ju inte ta hur många som helst. Men som sagt, hit går man oftast när företaget betalar. Och fisk och skaldjursgrytan med saffransaioli och krutonger är allt bra mumsig.